Maktlöshet..
En känsla av maktlöshet ligger över mig för tillfället.
Ni som läste mitt inlägg angående min sjukdom får här lite uppdatering hur det gick hos läkaren.
Efter mycket om och men fick jag alltså en tid hos en läkare på den lokala vårdcentralen. Jag hade noga specificerat mitt ärende via vårdguiden så läkaren skulle förstå min situation.
När jag så kommer dit så får jag frågan: Jaha och vad kan jag göra för dig då?
Jag svarade att jag ville ha hjälp med att starta processen med att eventuellt få någon form av ersättning från Försäkringskassan då jag idag står utanför hela systemet.
Hon såg förvirrad ut... Jaha så du vill inte ha tabletter för smärtlindring av din fibromyalgi då?
Jag ännu mer förvirrad... Näää jag vill inte ha massa piller ... Jag vill ha hjälp att komma igång med en process..
Hon: Det kan jag ju inte skriva här och nu måste du förstå, jag känner ju inte till din problematik..
Jag: Nä det förstår jag, min tanke är att vi tillsammans ska ta reda på varför jag är energilös, trött, har migrän varje vecka, har värk osv. Har jag något mer än fibromyalgi? Kan det vara ME/cfc?
Hon: Det är ju svårt att svara på men vi kan ju ta lite prover och gå vidare efter dom resultaten kommit.
Jag: OK då börjar vi så.
Tack och hej, prover togs och hon skulle ringa mig när svaren kom.
Hon ringde när jag var på jobbet och då har jag ingen telefon påslagen...
Hon skickade ett brev där hon kortfattat skrev att alla prov såg bra ut utom ett som hon vill att jag tar om om ca 4 veckor. För övrigt såg hon ingen anledning att ta fler prover. Om jag fick besvär skulle jag ta kontakt för en ny tid.
Hon skrev också att efter samtal med rehabkoordinatorn på vårdcentralen så kunde hon inte skriva ett intyg till Försäkringskassan, jag hade ju inte haft regelbunden kontakt med vårdcentralen och ingen uppföljning på varken farmakologisk behandling eller rehabilitering fanns..
Tack och hej hälsningar .....
What?
Jag blev så ledsen, hur kan en kommunikation nå fram så illa? Jag trodde att hon förstod vad jag sa vid mitt besök men det var tydligt att så inte var fallet.
Jag ringde iallafall och bokade en telefontid med läkaren och igår morse ringde hon upp mig..dock 35 minuter efter tidsbokad tid ;)
Jag undrade över brevet. Sa också att jag blivit ledsen över ett så respektlöst brev där jag kände mig avfärdad och inte alls tagen på allvar.
Hon förstod inte alls vad jag menade och sa att du sa ju att du inte ville ha några piller... Hon sa också att jag sagt att jag tränar på gym... vilket jag aldrig sagt då jag verkligen inte tränar på något gym. Det är inte så bra för mig att träna på gym säger hon då... Blir helt tyst.. Hon säger också att hon undrar varför jag inte söker ett arbete och undrar varför jag inte kan arbeta 100%.
Jag svarar att jag har ett arbete men att jag arbetar på timanställning, när jag kan och är i form att klara av att arbeta.Jag sa också att jag förstår att hon inte kan skriva ett intyg och det var därför jag tog kontakt för att jag vill påbörja processen och se om jag faktiskt kan ha rätt till någon form av ersättning med tanke på att jag max klarar att arbeta 50%, på dagis mindre än det men på ett lugnt stillasittande arbete fungerar 50% bra. 4 timmar klarar jag vara skärpt i huvudet men sedan tar tröttheten över. Arbear jag längre dagar ligger jag som oftast i migrän dagen efter. Hur ska vi gå vidare?
Hon: Du får väl söka sjukgymnastik och få en rehabplanering..
Jag: Ok är det jag som söker detta eller skickas remiss?
Hon: Det får du söka själv, det finns ju i Älvängen.. Du kan ju kanske prata med arbetsterapeuten också..
Jag: OK jag ringer och bokar tid, när vill du att jag kommer för omtagning av blodprov? (det som var förhöjt värde)
Hon: Ja du kan väl droppa in om två veckor, så hör jag av mig när svar kommer så får vi se hur vi går vidare utifrån det svaret. Din problematik är ju inte akut, du har ju haft den många år och du har ju inte varit här på många år.
Jag: Nä just det för att jag inte orkat att driva min sak, nu vill jag försöka och se om jag har rätt att få något. Jag har levt på sparade pengar och min man. Ska det vara så?
Hon: Nä men du har ju valt att arbeta mindre, du hade ju eget förut.. då gick det ju bra att arbeta!
Jag: Ja på 50% arbetade jag.
Hon: jaha
Jag: Orkar inte mer nu, jag ringer sjukgymnast och tar prover om två veckor. Känns som jag inte blir tagen på allvar just nu.
Hon: Vad vill du egentligen att jag ska göra?
Jag: utreda mig!!! VArför är jag trött, energilös, har migrän osv osv...
Hon: Detta är ju inte nya krämpor eller?
Jag: Suck... nej det är det inte men jag vill bli utredd så jag kan få igång en process så jag kan se om jag har rätt till bidrag från Försäkringskassan.
Hon: jag kan inte skriva ett intyg nu.
Jag: Jag har förstått det... jag ringer sjukgymnast och upprättar en rehabplan och om dom kan göra mig pigg och alert så jag kan arbeta 100% så är ingen gladare än jag. Tack och hej.
Hon: Hejdå..
Jag känner mig alltså maktlös!!!
Hur ska jag nå fram till någon som inte är nåbar?
Har bokat en tid hos sjukgymnast och nu ser jag fram emot det besöket :)
Tack och hej, önskar er alla en fin helg <3
